Innovationspolitik för tillväxt

Innovationspolitik för tillväxt heter en rapport skriven av Christian Sandström, Nils Karlson och Karl Wennberg och som nyligen publicerades. Detta är en intressant rapport att läsa för alla som sysslar med utvecklingsarbete, även om man inte är intresserad av den politiska dimensionen.

Sverige, och då framförallt Stockholm, upplever just nu en boom inom tech-sektorn. I Stockholm finns mer än 20 000 tech-företag och programmerare har blivit det vanligaste yrket. Många av dessa företag är små, men det är små företag som står för huvuddelen av innovationerna skriver författarna.

Innovationer, tillväxt och arbetstillfällen 

Anledningen till det politiska intresset är att innovationer leder till nya arbetstillfällen och tillväxt. Rapportens författare definierar en innovation som ”någonting nytt – en produkt, process, eller affärsmodell – av kommersiellt värde”. För att realisera det kommersiella värdet krävs ett arbete som författarna kallar entreprenörskap.

Enligt rapporten visar forskningen att det är de små och växande företagen som historiskt skapat tillväxt och nya arbetstillfällen. I Sverige har innovationer efter andra världskriget framförallt gjorts av stora företag, men den privata sektorn skapade under denna period inga nya arbetstillfällen. Mycket av den förda politiken har gått ut på att underlätta för stora företag, samtidigt som skattesystem och regelverk missgynnat mindre företag.

Stora, lönsamma, företag har enligt exempel i rapporten god förmåga att ta fram nya innovativa produkter. Som exempel nämns Kodaks utveckling av digital fotografering, utvecklingen av transistorn och bildsensorn på Bell Labs och utveckling av laserskrivare och den moderna PC:npå Xerox Palo Alto Research Centre (PARC). Men alla tre företagen misslyckades med att kommersialisera dessa innovationer. Digitalfotograferingen som Kodak själva utvecklade ledde till att företaget tvingades till rekonstruktion. De som utvecklade transistorn fick lämna Bel Labs för att kommersialisera uppfinningen. Stora företag tycks sakna förmågan till entreprenörskap.

Företag med en väletablerad kärnverksamhet har mycket svårt att ändra sin affärsmodell, i synnerhet då det går bra. Om affärsmodellen blir obsolet, som i fallet med Kodak, är det ofta för sent att göra något. De företag som har förmågan skapa nytt är följaktligen de utan en strukturerad affärsmodell, det vill säga små företag som försöker etablera sig på marknaden. Och vägen dit är inte enkel, det är en process som innehåller experimenterande,misslyckande och lärande. Många företag går under på vägen, konstaterar författarna.

Rapporten handlar alltså om politik, och vilken politik som gynnar innovationer. I rapporten slår författarna fast att det är svårt för en centralt placerad aktör, som en statlig myndighet eller en kommun, att veta vad som är ett vinnande koncept.

”Om inte de aktörer som själva verkar på en marknad klarar av att veta vilken teknik eller vilken affärsmodell som är den rätta finns det skäl att fråga sig hur en offentlig aktör i form av en myndighet eller en politisk instans skulle kunna utföra den här uppgiften på ett tillfredsställande vis.”

Med andra ord, statlig innovationspolitik leder sällan till innovationer. Det är bara slöseri med skattepengar enligt författarna.

Puls och innovationer

Rapporten om innovationspolitik för tillväxt diskuterar inte varför gamla företag är så dåliga på innovationer. Det finns gott om exempel på företag som lyckats förnya sig. Ofta sker det genom att de stegvis förändrat sin existerande affärsmodell. Apple kunde ta sig in på mobiltelefonmarknaden genom att göra om mobilen till en dator, vilket var deras kärnkompetens, och sedan sälja den nyutvecklade iPhone-mobilen genom sina upparbetade distributionskanaler. Tio år senare hade omsättning och antalet anställda ökat med en faktor 10.

Det är ingen naturlag att gamla företag inte kan vara innovativa och skapa tillväxt och nya arbetstillfällen. Företagen behöver dock i sin ”DNA” ha en förmåga och vilja att utveckla nya produkter, och kommersialisera dessa. Det är betydligt enklare, och kan uppfattas mer riskfritt, att göra samma sak idag som vi gjorde igår.

Förvånansvärt många företag sätter idag sina bästa utvecklare på att förvalta sina existerande produkter (t.ex. som produktägare), istället för att utveckla framtidens storsäljare. Som en hög chef uttryckte det: ”We put our best people on our biggest brands to protect earnings, and everyone gets the message.”

Det är krävande att ta till sig återkoppling från kunder,marknad och tekniktrender. Det är krävande att göra denna återkoppling begriplig. Och det är krävande att ta beslut som innebär risktagandet, ett risktagande som är nödvändigt för att våga sig utanför sin komfortzon.

Styrkan i Puls är att beslut fattas dagligen, just-in-time, via ett stort nätverk av pulsmöten. Beslut tas i många små steg, vilket minskar risker och osäkerhet i varje beslut. Det som gör många småföretag så innovativa är att de via sin storlek har kvar förmågan att ta beslut just-in-time.

Från silo-utveckling till utveckling i nätverk

Småföretag är också bättre på att arbeta i nätverk. Det är en förmåga som stora företag tenderar att förlora. Utvecklingsarbetet koncentreras där till en intern silo, vilket hämmar nytänkande.

Under de senaste åren har vi lagt in nya komponenter i Puls för att öka förmågan att utveckla produkter som är utanför den existerande kärnverksamheten och i samverkan med andra företag och organisationer. De företag som börjat använda innovationsmodulerna har företrädesvis kopplat ihop sig med universiteten för att få tillgång till nya upptäckter. Det är inget fel i detta. Men som rapportförfattarna konstaterar, så är det privata småföretag som står för merparten av innovationer och entreprenörskap, inte universiteten.

Att gå från silo-utveckling till utveckling via nätverk är för många företag ett stort och svårt steg att ta. Ett första steg är att bygga upp sin egen organisation som ett pulsnätverk.

Kommentera