The Innovation Illusion – recension

The Innovation Illusion: how so little is created by so many working so hard

The Innovation Illusion är skriven av Fredrik Erixon och Björn Weigel. Undertiteln “how so little is created by so many working so hard” sammanfattar boken.

Innovationerna minskar vilket leder till ökad arbetslöshet och utanförskap. Författarna grundar sina slutsatser på mängder med statistik som utförligt presenteras i boken.

Min slutsats är att västvärldens ekonomi ligger i respirator utan förmåga att klara sig själv. Sedan boken skrevs har Storbritannien röstat för att lämna det superreglerade EU, och USA röstat på en president som vill bromsa globaliseringen. I boken The Innovation Illusion diskuterar Fredrik Erixon och Björn Weigel de bakomliggande orsakerna till detta.

Författarna belyser fyra problemområden som de menar är orsaken till västvärldens ekonomiska problem. För det första att ägandet av företagen har glidit över i händerna på institutioner med bristande ägarkompetens, för det andra en snabbt ökad reglering av företag och marknader, för det tredje globalisering samt för det fjärde en ökad byråkratisering av företagen.

Institutionellt ägande

Författarna menar att problemet med institutioner som ägare är deras brist på risktagande. De söker låg risk och jämn avkastning för att leverera resultat till sina kunder. För en person som pensionssparar kanske låg risk och förutsägbar avkastning låter lockande. Men ett kapitalistiskt system behöver risktagare som vågar utmana existerade företag. Det är när nya tekniker kommer ut på marknaden och skapar nya beteenden som en innovation uppstår. En innovation är ett mynt med två sidor. En innovation tillför nya värden samtidigt som den raderar ut gamla lösningar.

Ett exempel på en innovation är iPhone som på några få år raderade ut de gamla tillverkarna av mobiltelefoner men skapade nya värden för kunder och investerare.

För att klassificeras som en innovation behöver den nya tekniken leda till nya beteenden på marknaden. Att skapa nya produkter som leder till nya beteenden innebär alltid ett mått av risktagande.

Globalisering

Globalisering har både positiva och negativa effekter, enligt författarna. En positiv effekt är en ökad specialisering och prispress. Men detta har också lett till en minskad dynamik på marknaden.  Nätverk av högt specialiserade företag har blivit supereffektiva på ständiga förbättringar av befintlig teknik. För konsumenter är detta bra, de får mer för sina pengar. Men det blir allt svårare för nystartade företag att utmana de redan etablerade.

När få nya produkter kommer ut på marknaden blir effekten färre och färre arbetstillfällen genom effektiviseringen.

Globaliseringen har också medfört att enklare produktion flyttas till länder med lägre löner. Det är bra för det ger arbete till nya grupper som därmed blir nya möjliga kunder. De senaste 25 åren har globaliseringen förvandlat hundratals miljoner fattiga till medelklass. Men om det inte samtidigt tillförs nya innovativa produkter som behöver tillverkas i västvärlden, så innebär det att vi förlorar arbetstillfällen bl.a. i Sverige. Och det är just detta som hänt de senaste årtiondena.

Reglering

En mer sammanvävd världsekonomi har enligt boken ökat komplexiteten. Politiker har svarat med ökad reglering, vilket försvårar för nya aktörer att omvandla ny teknik till innovationer. Exempelvis Uber och Airbnb möter kraftigt motstånd på de flesta håll.

Byråkratisering – företagssocialism

Slutligen pekar författarna på en ökad byråkratisering av företagen. Händelseförloppet liknar den förra punkten. Omvärlden, liksom företagen själva, blir mer komplexa. Företagen har svarat med allt mer planering, riskreducering och komplicerade regler. Privata företag som är motorn i ett kapitalistiskt system har infört företagssocialism.

Författarna har en längre diskussion om osäkerhet. Men de har inga förslag på vad osäkerhet egentligen är, mer än att det är något annat än risk.

Erixon och Weigel använder makrodata för sin analys av dagens problem i västvärldens ekonomi. Baserat på dessa data drar de sedan en rad slutsatser. Men har de rätt?

Har författarna rätt?

Jag har studerat företagens R&D-verksamheter inifrån och därigenom fått ett annat perspektiv. Därmed har jag lite avvikande uppfattning än författarna, även om jag håller med om det mesta de skriver.

Jag börjar med huvudfrågan – utvecklar företag idag inga nya produkter?

Detta har jag bra insikt i eftersom jag analyserat ett stort antal företag i framförallt Norden. Svaret är ja – företag utvecklar produkter. Men utvecklingsprojekten går långsamt och resultatet är allt för sällan nyskapande. Projekten är ofta modelluppgraderingar, kundanpassningar och kostnadsreduktioner som inte kan leda till några innovationer. Erixon och Weigel resonerar att de institutionella ägarna håller tillbaka risktagandet. Kanske är det så, men det är inget jag har sett. Snarare vill högsta ledningen få ut mer nyskapande produkter än vad verksamheten förmår leverera. Jag uppfattar att företagsledningen snarare trycker på för att drar igång en rad initiativ, vilket leder till för många projekt för att de ska vara hanterbara. Det är möjligt att institutionella ägare har sämre ägarkompetens än privatägda. Men jag har svårt att se detta mönster.

Vad gäller utflyttning av produktion till låglöneländer är detta en ständigt pågående diskussion som jag ofta får ta del av (men inte har synpunkter på). Vilken produktion ska flyttas ut och vad får det för konsekvenser? I en del fall har företagen flyttat ut för mycket och för komplex produktion och senare tvingats ta tillbaka denna. För företag och dess kunder är globalisering en möjlighet som de förmår att utnyttja. Så resonerar författarna och jag håller med.

Regleringar är ett annat ämne som jag ofta hör diskuteras. En del branscher har mer ”uppvaktning” av politiker och än andra.  Politiker vill visa handlingskraft och har haft svårt att motstå regleringar inom områden som får mycket uppmärksamhet i media, så som energi, finans, media och bostäder. I Sverige är plan och byggprocessen ökänd för att kraftigt försvåra nybyggnation. Rätt åtgärd när komplexiteten ökar är enklare regler.

Entreprenörer har alltid haft anhängare och motståndare. Klåfingriga politiker är ett problem som kraftigt försvårar teknikskiften. Men det inget av R&D projektens större problem. Detta är förmodligen ett större hinder för nystartade företag, än för de etablerade företag som jag har arbetat med.

För mycket byråkrati och för lite agility

Det problem jag däremot ser tydligt är företagens byråkrati som försvårar och förhindrar utvecklingsarbetet. Företagens inre komplexitet stiger och det krävs nya metoder för att hantera detta. Det är också vad Erixon och Weigel diskuterar. De kommer dock aldrig fram till vad osäkerhet egentligen är och följaktligen kan de inte heller sätta fingret på vad företagen egentligen gör för fel. Företagen har i brist på andra lösningar utvecklat en så omfattande byråkrati att författarna kallar det för företagssocialism.

I sin iver att få kontroll har företagen utvecklat omfattande detaljstyrning och detaljplaner, vilket medfört att kontrollen helt har gått förlorad. Vad jag sett i alla företag är att för mycket arbete pågår samtidigt vilket splittrar medarbetare och chefer, att för mycket regler har införts som skapar avstånd mellan människor vilket gör att tempot sjunker och saker tappas bort, samt att det görs för lite strategiskt arbete för att fokusera verksamheten och skapa förutsättningar för nyskapande produkter. Det finns dock alternativ till byråkrati och företagssocialism.

Innovation illusion

Som jag ser det är det företagen själva som skapat sina egna problem. Det är inte ett yttre hot vi i industrin har att tampas med. Hotet är vår egen förtjusning i regler och kontroll. Det är vi själva som skapar våra egna problem. Det är bara vi själva som kan lösa dem.

Sammantaget har de fyra problemområdena enligt författarna lett till en lång period med fallande innovationer. Jag har skrivit om detta tidigare. Sedan 1980-talet har allt fler utvecklingsingenjörer anställts i teknikföretag, men antalet innovationer har blivit färre. Västvärlden har hamnat i latent ekonomisk kris.

Samtidigt har vi en illusion av att innovationerna ökar, en innovation illusion. Det finns till och med en debatt om att ökad automatisering och ny teknik skulle leda till färre arbetstillfällen. Som Erixon och Weigel konstaterar är detta en debatt som blossat upp med jämna mellanrum de senaste 250 åren. Och den tycks vara speciellt intensiv i perioder av ekonomisk stagnation.

Men det är alltså tvärtom. Det är nya innovationer som skapar nya och bättre betalda arbetstillfällen.

Norrländsk humor

Erixon och Weigel har försökt undvika att skriva en pessimistisk bok om världens undergång. Anslaget är positivt, om vi är medvetna om problemen kan vi lösa dem. Jag tycker de lyckas med denna balansgång. Sedan ”the great recession” inleddes 2006 håller politiker och centralbanker i praktiken liv i världsekonomi med olika konstlade åtgärder. Många länder lider av massarbetslöshet.

Det är inte enkelt att beskriva hur världsekonomin ligger i respirator utan förmåga att klara sig själv och göra detta så att det känns hoppfullt. Erixon och Weigel lyckas med detta genom att använda en stor portion Norrländsk humor.

Detta är en bok som alla som arbetar med R&D eller driver företag bör läsa och fundera över. Ingen annan kommer att lösa problemen åt oss.

Relaterade inlägg

Det Agila Företaget – recension  Det Agila Företaget: fiskstim eller supertankers i en dynamisk värld? Som titeln säger så handlar boken om skillnaden mellan byråkratiska, trögrörli...

Kommentera